Okej, kanske överdriver jag lite på vissa punkter, men i stort sett stämmer allt

Nu kan jag allt om linjeströmriktare, en manick som sitter i taket (eller golvet) på alla elektriska tåg och bara går och går utan att passagerarna behöver bry sig. Tekniskt sett en enkel grunka, men för att leva upp till dagens höga standarder vad gäller effektivitet behöver man ändå göra hutlöst mycket beräkningar, och det är över dessa beräkningar jag har veckat pannan många gånger i sommar. Rätt nöjd med resultatet är jag, fast man alltid kan göra saker bättre. Tågsträckan Altstetten-Zürich HB som jag kommer åka många gånger det närmaste året har jag också simulerat, men jag vet mer om hur linjeströmriktarens verkningsgrad förändras och banans profil än om själva åkandet.

Som tur var hann Nikon i Solna fixa färdigt min kamera i förra veckan, ett tag trodde jag nästan att jag skulle behöva resa till utan den. De stoppade in en helt ny bildsensor, vilket inte kostade mig något då det var en garantireparation.

Klockan här i Västerås har passerat midnatt, och måndag har blivit tisdag. Det är alltså detta dygn mitt äventyr börjar, förmodligen en av de större jag gett mig in på under hela mitt liv. Jag har inte bott i Schweiz på femton år, och det var arton år sedan vi flyttade från Zürich, men nu är det dags igen! Trots att jag har planerat, förberett och tänkt på denna resa i över tre år har jag idag mentalt fått visualisera hela min packning för att veta att allt kommer med. Nu står jag med en väska i rummet som enligt badrumsvågen väger 23 kilo, vilket är aningen över de 20 som SAS har tilldelat mig. Jag kommer behöva koppla på charmen och se till att bagagepersonalen inte tar notis om det. Självklart maxar jag handbagaget också, har stoppat fickorna i vinterjackan fulla av hårddiskar, kameralinser och dylikt och kommer ha med mig den i kabinen.

Trots att jag ska flyga imorgon är jag förvånansvärt lugn. Det enda som tar emot är att lämna vänner och familj hemma. Ja, det var ju tre år sedan jag flyttade hemifrån, men på något sätt är det extra mycket känslor nu. Syrran är väldigt ledsen att jag ska åka, hon vill inte att jag ska flytta så långt. Denna gång blir det ju svårt att komma hem en gång i månaden, det är inte ens säkert att jag kommer hem i jul även om jag hoppas att det blir möjligt.

Mamma och jag ringde vår fantastiska “låtsasmormor”, vår granne Irma från Siggenthal i Aargau som bodde i huset bredvid under vår tid i byn 1991-1994. Vi har hållit kontakt med henne i alla dessa år, och vi har hälsat på henne varje gång familjen besökt Schweiz. Vi berättade att jag hade fått en bostad i Zürich, vilket gjorde henne lite lättad då hon hade frågat alla hon kände och kommit fram till att det verkligen inte finns boenden att tillgå i Zürich. Rummet jag fått i Altstetten är, även om det är spartanskt, inte mer än ett bönesvar i dess mest konkreta form.

Härom dagen, den första september, flyttade de första studenterna in i det nyinvigda “Student Hostel” på Meierwiesenstrasse, och de två stora tidningarna i Zürich, Tages-Anzeiger och Neue Zürcher Zeitung var där och rapporterade. Därför har jag via deras respektive nätupplagor fått se de första bilderna på hur mitt rum kommer se ut. Det är verkligen spartanskt, mer än vad jag trodde.

Tolv kvadratmeter boyta

Boendet blir nog ganska likt en amerikansk “dorm”, man bor nära inpå varandra. Jag hoppas verkligen att god studiero finns att tillgå, och att det faktum att man delar köket med 168 andra inte gör snusket där för påträngande.

I morgon eftermiddag går flyget från Arlanda till Kloten. Efter att jag landat blir det till att äta kvällsmat, köpa dyra tåg- och busskort, fixa bankkonto och -kort (ja, i Schweiz kan man göra sina bankärenden innan man lämnar flygplatsterminalen) och handla frukost för dagen efter. Utan att lämna byggnaden går jag därefter till perrongen och sätter mig på tåget till Altstetten. Väl framme där går jag tvåhundra meter och korsar motorvägen innan jag är ankommer Meierwiesenstrasse 62 ungefär klockan halv nio. Vid huset väntar husvärden, och han ger mig nyckeln och jag kan gå in till mitt rum. Dagen efter tar jag pendeln till centrum för att skriva kontrakt och betala hyran och deposition. Allt uttänkt, effektivt och schweiziskt. I alla fall i teorin. Få se hur det går när jag väl kommer dit.

Irma berättade också att det ska vara fantastiskt väder i helgen, så jag funderar på att ta mina sista sommarlovsdagar till att turista. Jag blir inte mindre sugen på det när jag läser vad min klasskompis Li skriver om sin utflykt i den schweiziska naturen. Kanske tar jag tåget till Tessin (någon timme och en Gotthardstunnel bort) och upplever lite medelhavsklimat! SVT:s väderleksrapport  rapporterade att det ska bli 26 grader imorgon i Schweiz. Inte illa!

Som ni märker skriver jag för ovanlighets skull ett inlägg på svenska. Jag önskar att jag kunde skriva allt på engelska, men jag märker att jag trots fem års engelskspråkigt bloggande fortfarande inte kan formulera mig lika bra som på svenska. Det ligger helt enkelt inte lika nära mig som svenskan. När jag dessutom (föga förvånande) ser hur bra och intressanta blogginlägg mina klasskompisar skriver kan jag ju inte vara sämre själv utan måste falla tillbaka på svenskan för att kunna nå upp till samma standard. Jag får dock inte glömma bort att de flesta personer som besöker omskakas.se inte kommer från Sverige och inte läser svenska.

Jag bara skriver och skriver, men är lite för spänd för att kunna sova. Det är som innan en tenta, tankarna stannar inte. Är det något jag har glömt? Har jag med mig alla papper och intyg? Tänk om jag har för mycket bagage.

Nästa inlägg skriver jag förhoppningsvis från Schweiz. Uf wiederluege!

Det är svårt att veta hur pass läskigt det är med övervakning. Vi höll på med en del olagliga saker under min uppväxt. Rädslan för säkerhetspolis, tjallande grannar och därmed bestraffning gjorde att vi inte kunde njuta av vårt brott. Vår brottslighet bestod i att vi lyssnade på utländsk musik. Jag älskade Michael Jackson. Men var det fest, fick man se till att musiken inte hördes ut. Då kunde det bli razzia.

Idag dansar jag till Michael varje helg. Men jag skräms av att det finns tendenser till att börja övervaka oss även här i Sverige. FRA har jag protesterat mot tidigt. Skapat antisajt. Försökt väcka opinion. Tyvärr är det nog bara början. Ger man dem lillfingret sitter man snart fast med hela armen och kan inte längre ta sig i skrevet á la Michael.

Varför behöver vi i Sverige vara så blåögda och rösta igenom lagar som systematiserar övervakning av oss medborgare? Varför ska vi sitta i knät på upphovsrättsindustrin och rädda deras sedan länge utdaterade plastbitar?

Om fildelning är ska vara olagligt eller inte är ju ett ämne som debatteras hårt idag, men jag tror de flesta kan hålla med om att det inte är rimligt att kasta bort allas mänskliga rättigheter i upphovsrättsindustrins namn.Inte heller är det rimligt att myndigheterna i ett av världens mest demokratiska länder ska få lyssna på oss i smyg. (och tro inte att jag bara pratar om FRA. Läs på om datalagringsvansinnet!)

Men frågan är större än så. Hur ska framtiden se ut nu när obegränsad kommunikation blir möjlig för alla? För vem som helst hur mycket som helst till var som helst? Ska vi vanliga människor fortfarande betraktas som passiva mottagare och konsumenter på samma sätt som det fungerar med TV? Eller kommer vi få ta för oss mer av demokratin och göra verklighet av deltagarkulturen?

Jag har redan röstat på Piratpartiet, och jag uppmanar dig att gå och göra samma sak på söndag. Det handlar inte om fildelning, utan den mycket större och allomfattande frågan om fortsatta rättigheter för oss medborgare.

Många som känner mig kanske inte är helt förvånade över att jag kommer ut som piratpartist då jag länge propagerat för sunt förnuft vad gäller fildelnings- och teknikfrågor. De som sitter i riksdagen (och EU-parlamentet) idag har en mycket begränsad uppfattning om vad Internet egentligen innebär och vad det kan betyda för framtiden.

På den politiska skalan ligger jag annars närmast KD i mina åsikter, men inte heller de har den blekaste aning om vad de ger sig in på när de pratar om Internet. Följande citat är från Ella Bohlin:

Jag tror på människors kreativa förmåga och jag står för att jag tycker att det är rätt att få något tillbaka för det man skapat – därför stödjer jag Ipred!

Den sista meningen går bara inte ihop för mig. Ett hopp i resonemanget, en slutledning som inte stämmer. Taget ur luften. Hur kan man ens tro att parapolisiära styrkor som med maffiametoder angriper musikernas fans skulle få folk att vilja köpa samma musikers musik? KD tappar även denna gång min röst; kulturens framtid ligger inte i ett statligt sanktionerat monopol utan i folks kreativitet.

Sedan är jag ju kristen också, något som faktiskt inte alls är i konflikt med dessa mina politiska åsikter. På tal om det så har jag inte hittat så många kristna på nätet som uttalar sitt stöd för piratfrågorna. Jag vet att ni finns, kom fram och stå upp för era åsikter!

Få se hur reaktionerna på detta politiska tillkännagivande blir. Kommentera på!

FRA-debatten fortsätter, det politiska slagsmålet över IPRED är i full gång, och nu detta. Efter ett svenskt (!) initiativ kommer nu via EU förslaget om att nästan all slags datatrafik – läs: hur du surfar, ringer, e-postar, pratar över skype eller med din ip-telefon – ska lagras av de som tillhandahåller dessa tjänster.

Så förutom att den halvhemliga organisationen FRA ska lyssna in på internettrafiken ska filmbolagen kunna pressa ut oskyldiga på pengar ska dessutom all vår elektroniska kommunikation spåras och lagras på leverantörsnivå. Första gången (FRA) var det pga “rikets säkerhet”, andra gången (IPRED) skulle man offra allt för att få fast de där “skurkarna” som inte vill köpa musik, och denna gång är det Hells Angels som man använder som ursäkt för de östtyska metoderna.

Problemet är bara det att när man gör sådana här saker i demokratins namn kommer man till slut vakna upp och upptäcka att den försvann genom lagstiftning istället för att tas ifrån oss av kriminella. Det är knappt tjugo år sedan muren föll, men redan börjar man glömma hur mycket öststaterna (t.ex. DDR – Deutsche Demokratische Republik) stoltserade med sin falska frihet och sitt falska folkstyre.

Och tro inte att oppositionen är mycket bättre i de här frågorna, faktum är att fd justitieminister Thomas Bodström själv drev igenom frågan i EU. Och vad gäller FRA och IPRED försöker man bara vinna röster genom att påståsig vara för integriteten.

Leif Nixon har skrivit ett intressant inlägg om datalagringsdirektivet på sin blogg. Läs det!

Tredje gången gillt på ett par månader! Låt oss få se en riktig bloggbävning även denna gång.