I fredags hade jag min sista arbetsdag på mitt sommarjobb på Bombardier. Hela sommaren har jag arbetat med traktionsteknik, vilket är ett finare ord för läran om tågs drivsystem. Mina kunskaper i Matlab har kommit väl till pass då jag först och främst har portat en väldig massa kod skriven för ett par årtionden (!) sedan i det gamla men kraftfulla språket Fortan-77.

Nu kan jag allt om linjeströmriktare, en manick som sitter i taket (eller golvet) på alla elektriska tåg och bara går och går utan att passagerarna behöver bry sig. Tekniskt sett en enkel grunka, men för att leva upp till dagens höga standarder vad gäller effektivitet behöver man ändå göra hutlöst mycket beräkningar, och det är över dessa beräkningar jag har veckat pannan många gånger i sommar. Rätt nöjd med resultatet är jag, fast man alltid kan göra saker bättre. Tågsträckan Altstetten-Zürich HB som jag kommer åka många gånger det närmaste året har jag också simulerat, men jag vet mer om hur linjeströmriktarens verkningsgrad förändras och banans profil än om själva åkandet.

Som tur var hann Nikon i Solna fixa färdigt min kamera i förra veckan, ett tag trodde jag nästan att jag skulle behöva resa till utan den. De stoppade in en helt ny bildsensor, vilket inte kostade mig något då det var en garantireparation.

Klockan här i Västerås har passerat midnatt, och måndag har blivit tisdag. Det är alltså detta dygn mitt äventyr börjar, förmodligen en av de större jag gett mig in på under hela mitt liv. Jag har inte bott i Schweiz på femton år, och det var arton år sedan vi flyttade från Zürich, men nu är det dags igen! Trots att jag har planerat, förberett och tänkt på denna resa i över tre år har jag idag mentalt fått visualisera hela min packning för att veta att allt kommer med. Nu står jag med en väska i rummet som enligt badrumsvågen väger 23 kilo, vilket är aningen över de 20 som SAS har tilldelat mig. Jag kommer behöva koppla på charmen och se till att bagagepersonalen inte tar notis om det. Självklart maxar jag handbagaget också, har stoppat fickorna i vinterjackan fulla av hårddiskar, kameralinser och dylikt och kommer ha med mig den i kabinen.

Trots att jag ska flyga imorgon är jag förvånansvärt lugn. Det enda som tar emot är att lämna vänner och familj hemma. Ja, det var ju tre år sedan jag flyttade hemifrån, men på något sätt är det extra mycket känslor nu. Syrran är väldigt ledsen att jag ska åka, hon vill inte att jag ska flytta så långt. Denna gång blir det ju svårt att komma hem en gång i månaden, det är inte ens säkert att jag kommer hem i jul även om jag hoppas att det blir möjligt.

Mamma och jag ringde vår fantastiska “låtsasmormor”, vår granne Irma från Siggenthal i Aargau som bodde i huset bredvid under vår tid i byn 1991-1994. Vi har hållit kontakt med henne i alla dessa år, och vi har hälsat på henne varje gång familjen besökt Schweiz. Vi berättade att jag hade fått en bostad i Zürich, vilket gjorde henne lite lättad då hon hade frågat alla hon kände och kommit fram till att det verkligen inte finns boenden att tillgå i Zürich. Rummet jag fått i Altstetten är, även om det är spartanskt, inte mer än ett bönesvar i dess mest konkreta form.

Härom dagen, den första september, flyttade de första studenterna in i det nyinvigda “Student Hostel” på Meierwiesenstrasse, och de två stora tidningarna i Zürich, Tages-Anzeiger och Neue Zürcher Zeitung var där och rapporterade. Därför har jag via deras respektive nätupplagor fått se de första bilderna på hur mitt rum kommer se ut. Det är verkligen spartanskt, mer än vad jag trodde.

Tolv kvadratmeter boyta

Boendet blir nog ganska likt en amerikansk “dorm”, man bor nära inpå varandra. Jag hoppas verkligen att god studiero finns att tillgå, och att det faktum att man delar köket med 168 andra inte gör snusket där för påträngande.

I morgon eftermiddag går flyget från Arlanda till Kloten. Efter att jag landat blir det till att äta kvällsmat, köpa dyra tåg- och busskort, fixa bankkonto och -kort (ja, i Schweiz kan man göra sina bankärenden innan man lämnar flygplatsterminalen) och handla frukost för dagen efter. Utan att lämna byggnaden går jag därefter till perrongen och sätter mig på tåget till Altstetten. Väl framme där går jag tvåhundra meter och korsar motorvägen innan jag är ankommer Meierwiesenstrasse 62 ungefär klockan halv nio. Vid huset väntar husvärden, och han ger mig nyckeln och jag kan gå in till mitt rum. Dagen efter tar jag pendeln till centrum för att skriva kontrakt och betala hyran och deposition. Allt uttänkt, effektivt och schweiziskt. I alla fall i teorin. Få se hur det går när jag väl kommer dit.

Irma berättade också att det ska vara fantastiskt väder i helgen, så jag funderar på att ta mina sista sommarlovsdagar till att turista. Jag blir inte mindre sugen på det när jag läser vad min klasskompis Li skriver om sin utflykt i den schweiziska naturen. Kanske tar jag tåget till Tessin (någon timme och en Gotthardstunnel bort) och upplever lite medelhavsklimat! SVT:s väderleksrapport  rapporterade att det ska bli 26 grader imorgon i Schweiz. Inte illa!

Som ni märker skriver jag för ovanlighets skull ett inlägg på svenska. Jag önskar att jag kunde skriva allt på engelska, men jag märker att jag trots fem års engelskspråkigt bloggande fortfarande inte kan formulera mig lika bra som på svenska. Det ligger helt enkelt inte lika nära mig som svenskan. När jag dessutom (föga förvånande) ser hur bra och intressanta blogginlägg mina klasskompisar skriver kan jag ju inte vara sämre själv utan måste falla tillbaka på svenskan för att kunna nå upp till samma standard. Jag får dock inte glömma bort att de flesta personer som besöker omskakas.se inte kommer från Sverige och inte läser svenska.

Jag bara skriver och skriver, men är lite för spänd för att kunna sova. Det är som innan en tenta, tankarna stannar inte. Är det något jag har glömt? Har jag med mig alla papper och intyg? Tänk om jag har för mycket bagage.

Nästa inlägg skriver jag förhoppningsvis från Schweiz. Uf wiederluege!